Grisselören

Ett skär med kummel berg o. sand

Har stigit upp ej långt från land

Ett fågelpar där byggt sitt bo

Ett grisslepar jag skulle tro

Med tiden samlat ännu fler

När skäret stiger mer och mer

Det blir så stort det blir en ö

Där växer skog, där man slår hö

Vad namn skall denna ö nu ha?

Jo, Grisselön det blir nog bra.

Ty, den som först där slog sig ned

Det är nog den som namnet ger.

En stormig dag vi kryssar ut

Från Grisslöns hamn med revad klut

Vi gör ett drag mot Mickels berg

Det, liksom Lodön, har röd färg

Ännu ett slag, sen ta´ vi land

På Grisselön; dess södra strand

Vi går längs stranden, går mot norr

Där sanden nu är varm och torr

På rödberget vi stiger opp

Och blickar över skär och glopp.

Där närmast har vi Tackelgrund

Där bortom bråten, Salstens rund.

Den liknar kanske allra mest

En gammal sadelbruten häst.

Där långt i havet är en häll

Som hägrar mången sommarkväll

Den kallas Hällan, och ej mer

Mot detta håll vårt öga ser.

Från Hällan mot sydväst, där ha

Vi holmar, som ni känner bra.

Som barn ha alla rest dit ut

När dagens glam och lek var slut,

Ty Fjäderholmarna det är,

Och Per-Matts sten den finns ock där.

Där söderom är Torsöns land

Där åskans gud slår ner ibland.

Här närmare är Larshälls berg

Och Sandöns bank i grågul färg.

Och där är Käpparlod i öst

Det är kanske, bland bergen störst.

Och sen mot Pedersöre rå

Där se vi Vädön gränsvakt stå

Och Nätön här på uppnå

Och sist, här nära Häuran kom.

Allt lågland nu, var hav och sjö,

Som kringflöt varje nyssnämnd ö

Men många sekler ren förgått

Sen Grisselön sitt namn har fått

Av Socklot skärgård är blott kvar

Det som vi här för ögat har.

När Grisselö blev fasta land

Blev det befolkat efter hand

Ett bolags stuga byggdes opp

Där låg man sedan kropp vid kropp,

Ty lång var vägen hem igen

När mest till fots man gjorde den.

Evert Wikström, Österbottniska Posten aug. 1955. Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll.